Flera gånger i mitt liv har jag kännt hur världen bara rasat och det finns inget annat än mörker och man vill bara ge upp. Så känner jag nu. Inget drivet mig, jag mår dåligt och har dåligt samvete över att jag mår som jag mår och jag känner mig svag som vet att jag har diagnoser som gör det här mot mig men ändå skyller jag på mig själv. 

- Du måste jobba bättre, du måste prestera bättre, du måste vara bättre människa, du måste vara mer social, du måste ha bra betyg, du måste ta studenen. bla.bla.bla.

 

Det har kommit till den punkten att jag verkligen vill hoppa av skolan. Trots att jag har en termin kvar men jag vill inte ens ta studenet... Tragiskt eller hur? Men jag ser inte fram emot dagen jag kommer åka båt med skolan ha champangefrukost, lunch på båten springa ut i stadshuset heller inte att få massa blommor och gosedjur runt halsen innan jag hoppar upp på ett flak och sjunger halsen, jag vill bara få mitt betyg och åka hem och plugga om. Bli något annat och återigen försöka bli mig. 

 

Det finns så mycket jag vill göra, men inte pengar, inte mod och heller ingen ork för det jag vill göra orkar jag heller inte kämpa för att göra. Jag vet vad jag vill utbilda mig till men jag kommer med allsäkerhet inte göra det

för jag kommer skjuta på det. Min svaghet och dåliga självkänsla kommer att slå ner mig och säga att jag inte kommer klara det och jag kommer säga nej du har rätt. 

 

Det mina vänner är resultat av mobbing, psykiskasjukdomar och att bo på små fördömande ställen.

Spelar ingen roll om det är berbetat vissa delar, men det finns alltid där i en annan form. I vissa fall 

går det inte att behandla till 100% bara så man kan leva med det.